Upon learning of the demise of Roswell Rudd today I want to share this memory. You will find the english text below.
My thought goes to Ms Verna Gillis, mr Rudd’s life companion.

Sextiotal. Jazzfestival. Folkets Hus vid Norra Bantorget. En fullsatt salong väntar spänt på att höra det senaste stjärnskottet från Staterna. Jag är där i sällskap med Kristina Ahlmark-Michanek som nyligen gjort sensation med “Jungfrutro och Dubbelmoral” (undrar förresten hur den står sig idag). Hon skriver för en veckotidning och är ombedd att skriva om jazzfestivalen ur ett utanförperspektiv.

Det står ett trumset och en mycket stor basförstärkare på scenen. Det kommer in en svart kille i jeans med en snusnäsduk knuten om halsen och en hammare i handen, en typisk råddare. Till allas förvåning slår han i ett par jättespikar i det fina scengolvet och förankrar bastrumman. Så sätter sig råddaren vid trummorna och börjar våldsamt slå på trumsetet, för att se att allt står stadigt antar jag. Men han slutar inte! I fem minuter är han över hela trumsetet med full volym och hög, hög intensitet. Detta är Beaver Harris!

Så kommer Charlie Haden in på scenen, bärande på sin bas, ställer sig framför den stora förstärkaren till höger om trummorna, pluggar in den i basförstärkaren och börjar spela med huvudet åt sidan på sitt karaktäristiska sätt, men tro inte att volymen och intensiteten i trumspelet minskar, tvärtom. Båda står på för fullt i ytterligare fem minuter.

Nu kommer det in en raggare från Hedemora, lång och smal men med en trombone nochalant hängande från ena armen och ett stort grogglas i den andra. Framme vid flygeln ställer han glaset i ramen. Jag trodde inte det var möjligt att höja intensiteten mer men det var det. Ett aldrig tidigare hört tryck kommer ur den trombonen, det känns som om man riskerar att blåsa bort. Roswell Rudd presenterar sig.

Det går ytterligare fem minuter av detta våldsamma frispel på tre man hand innan vi från sidan hör en tenorsax. In kommer något vi aldrig tidigare sett eller hört i Sverige, en stor svart saxofonist iklädd afroskjorta och en rund mössa på huvudet (det skulle bli vanligare framöver). Dittills ohörda vilda ljud ur saxen, ja nu vet ni alla hur det kan låta men då var det en glädjechock…… för en del av publiken, andra buade och visslade, somliga lämnade lokalen. The Archie Shepp Quartet mina damer och herrar!

Detta varade i ytterligare 5-10 minuter innan det enorma larmet på något obegripligt sätt gled över i en lågmäld, stilla och innerlig version av Prelude to a Kiss. Kontrasten gjorde denna vackra låt ännu vackrare, det är så att ögonen tåras. Mot slutet av temat började det puttra och gnissla bland musikerna med små utbrott som gradvis växte och efter ett ganska kort crescendo var vi tillbaka i frijazzkaos på högsta volym och densitet, till den konservativa delen av publikens förtvivlan och min och många andras lycka.

Detta fortsatte i ytterligare femton minuter, tills musiken till vår förvåning sömlöst gled över i en Sousa-marsch! Som tvärt slutade. Musikerna gick av scenen utan så mycket som en blick åt vårt håll. En tredjedel hade gått, utslungandes förbannelser mot bandet, en tredjedel buade och busvisslade och vår tredjedel jublade, skrattade och applåderade i en stående ovation. Där och då förstod vi att det var möjligt att göra musik med högre intensitet och frihet än vi dittills anat.

Tack Archie Shepp, Roswell Rudd, Charlie Haden and Beaver Harris.

R.I.P. Mr. Roswell, Mr. Haden and Mr. Harris

Chennai December 23, 2017
Bengt Berger

Roswell Rudd in memoriam

Stockholm in the sixties. Jazz festival. A full house waiting for the latest rising star from the States at the Folkets Hus auditorium. There is a drum kit and a huge bass amp on the empty stage.

A black guy in jeans with a handkerchief tied around his neck enters with a hammer and some huge nails. The audience gasps as he drives the nails into the beautiful floor on stage to secure the bass drum. Then this roadie sits down at the drums and start beating all over the kit. Real loud. He doesn’t stop and we slowly start realising that this is the drummer and the music has started. After five minutes of this Charlie Haden enters carrying his bass, plugs it in, turns his head in his characteristical manner and starts playing in the middle of all the really dominant drumming that just goes on and on.

After quite some time of this, in comes this tall slim guy that looks like somebody working as a car mechanic or something. He has a trombone hanging in one hand and a big glass of something that might be a gin and tonic in the other. Very relaxed in the middle of all the wild music. He puts the glass inside the grand on stage and starts playing with the other guys, free, loud, all over the place, and the intensity that is already very high goes up further. Some of us in the audience love what’s going on – others don’t.

Another five minutes of this and from the side you hear wild sounds never heard from a tenor saxophone before and a big black guy with an afro shirt and a round cap (we will be seeing a lot of that during the coming years but this was the first time) comes in playing music that is coming from deep regions that we never visited before. They are all playing as much as they can and it goes on for a long time until, quite suddenly it calms down and we are treated with the most exquisite soft and beautiful ”Prelude to a kiss”. The contrast is overwelming, I never heard such a beautiful ballad. At the end of the song the musicians start letting out some sounds and squirks and there is a huge crescendo until we are back at the loud free improvising again. One could not have guessed that it would be possible to play even more exstatic, but it was!

Quite some time more of this, maybe 15 minutes of high density, high pressure music (some in the audience are booing, some are leaving) and suddenly the music is transformed into a wild Sousa march that suddenly ends. It’s over. The musicians leave the stage not acknowledging the audience with as much as a glance. One third of the audience have left, one third is booing and whistling but our third is applauding, like anything shouting with joy in a standing ovation!

There and then we realised that it was possible to play music with higher intensity than what we had understood before.

Thank you Archie Shepp, Roswell Rudd, Charlie Haden and Beaver Harris, you meant a lot.

R.I.P. Mr. Roswell, Mr. Haden and Mr. Harris

Chennai December 23, 2017
Bengt Berger