In 1971, me, Bobo Stensson and Palle Danielsson formed Rena Rama. Very soon Lennart Åberg joined the group. Quite early on we did a half hour long production for swedish tv. This was recorded at a stretch and we started by playing on a balinese gamelang (this might very well be the precise moment where world music as you think of it, infiltrated jazz) to a prerecorded percussion tape; from there, moving on to our regular instruments. Here it is:
Rena Rama i Tyskland 1972 (in Swedish, sorry about that)
Var det där, i Ruhrområdet, vi tittade in och vände i dörren till en bar där en mängd män stod och taktfast och upphetsat stötte stavar med metallskramlor i golvet med brinnande eld och en väldigt obehaglig stämning. Det kändes som om det skulle vara förenat med livsfara att gå in bland dessa nazister, fascister eller vad de nu var.
Hur som helst, vi kom sent fram till vårt hotell som låg uppe på en liten kulle utanför Altena där vi nästa dag skulle inleda festivalen som första band på borggården i ett slott. Vi tänkte lägga oss tidigt och vara i form för den första konserten på den tyska turnén. Det var ett väldigt mysigt lite gammeldags hotell, lite blockhusstil sådär och det är ganska sent när vi står i receptionen för att få våra nycklar. Vi står i rad med nyfådda nycklar, trappan upp till rummen ligger till vänster om receptionen. Mitt i steget mot trappan öppnar den äldre farbrorn dörren till kylskåpet och vi fryser mitt i steget när vi på översta hyllan ser en bricka med höga snapsglas med frostade kanter fyllda till brädden. Utan vidare diskussion bestämmer vi oss för att ta varsitt glas innan sänggåendet. Men sen blev det ett till, ett till och ett till innan vi upptäckte pingisbordet som stod i ett burspråk! Rundpingis! Vinnaren får en snaps varje varv, vi blev så småningom väldigt jämbördiga och först framåt morgonen kom vi i säng efter en skrattbemängd fyllenatt .
Mindre lustfylld morgon när vi pallrade oss iväg till borgen där festivalen hölls och där våra instrument, Fenderpiano, trumset, kontra och saxar var placerade i ett rum i ena änden av borggården i den murgrönsbeklädda stiliga gamla borgen. Tyvärr låg scenen i andra änden och hela borggården var sprängfylld av festivalpublik ivrigt inväntande jazzfestivalens första band. Vi var fruktansvärt bakis och fick själva släpa våra tunga grejor och tränga oss igenom folkmassan i brännande sol, kallsvettandes. När vi kom fram till scenen var vi helt slut och lyckades få arrangörerna att låta bandet efter oss spela först. Efteråt tyckte vi nog detta var ett misstag, det hade nog varit bättre att spela för den musikhungrande publiken först och kanske få energi av den. Nu fick det andra bandet ett entusiastiskt bemötande och vi gjorde sedan en riktigt risig spelning som vi lyckligtvis i någon mån kompenserade med en fin triospelning i en kyrka dagen efter.
Här är faktiskt en bit från Altena som dök upp på Internet:
Spriten spökade då och då, vi var ju väldigt festbenägna. En annan gång, kanske var det i själva verket den första Tysklandsturnén, hände ungefär detsamma. Vi åkte färja från Trelleborg eller Ystad och vi söp hela natten och åkte utan sömn därifrån till Hamburg där vi skulle ha konsert på en liten klubb med direktsändning i radio. Inom bandet ansågs det att det var jag som hindrade det från att bli totalt fiasko för alla var verkligen i dålig form men jag betvivlar starkt att jag skulle gjort någon särskilt förnämlig insats.
Vad var det som gjorde att vi tenderade att ställa till det just när vi trodde att det var en viktig spelning? Till festivalspelningen hade Mannfred och Thomas Stöwsand från ECM i München kommit, det antyddes att vi kanske skulle göra en platta men efter den första konserten på borggården nämndes det aldrig mer. Hade det med vår självbild att göra, att inte vara ambitiös på DET sättet, att inte göra något för karriären, att det bara var i musiken man skulle vara sann? Ganska förfelat i så fall, eftersom dessutom det ju först och främst var just musiken som blev lidande.
In 1973 we did an album for Caprice. Rena Rama (Caprice Records RIKS LP49/ CD CAP 21723) 1973/2003 (album cover by Lena Westerlund).
Hear the album at iTunes or Spotify
One of the Stockholm clubs where we used to play was Kurbits in the Old Town.
Here are few photos from there, 1972:
After me the fine drummer Leroy Lowe joined the band. Rena Rama existed for a couple of decades with varying personnel.