In 1964 i bought a Lambretta. Actually I bought i from Lennart Bergelin who was selling them in a shop on Östgötagatan (this was before Björn Borg <:-). Me and my friend Janne Grundström rode it to Spain and Morocco where we heard the most fantastic Kaval/Bendir combo playing in the market just outside the Madina every afternoon. We had three crashes, the first one occurred after three hours in Linköping where we had to spend a night at the hospital. A few years after I visited Fes again and thanks to the photos I was able to find the flute player and give them to him. I still hear that wonderful music in my head. It is a Sharian music I’m sure, you can really hear the desert winds in the air filled sound of the New type flutes.
On one of the afternoons a healer showed up, dancing to the music and hacking his own head with a knife, blood all over his head. People with various aliments approached him, I especially remember a small boy pushed forward by his mother. He put blood and saliva on his eyes and the mother donated some coins. One wish it would work.
We had three accidents on the scooter. We took of from Stockholm early in the morning and had the first one in Linköping a couple of hours later when Janne who was driving missed a roundabout. The ambulance came and he had to spend that night in the hospital before we could carry on next morning. Then no problem thru Sweden, Denmark, Holland and France even though we were two people on one scooter with two very big trunks. But when entered Spain we were so happy that we were singing/shouting the popular song Valencia going thru a village and when the road made a turn, we did not. No big deal, we had a Fundador in a bar across the street and continued toward Barcelona.
Now I remember that I wrote about this some years ago so here is the whole story about our scooter tour – in Swedish, sorry about that:
Minnet är bräckligt som jag snart skall visa.
Innan han började träna Björn Borg jobbade Lennart Bergelin i en affär högt uppe på Östgötagatan, nästan vid Mosebacke där han sålde scooters. Det var 1964, innan jag börjat spela på heltid så jag hade rätt gott om pengar. Jag köpte en Lambretta, det andra scootermärket, det som inte hade Vespans karaktäristiska runda utbuktningar vid bakhjulet utan var lite rakare i plåten. Den ambitiösa planen var att tillsammans med Janne Grundström, en genialisk människa som hade allt utom möjligen självkänsla och bollsinne, köra till Spanien, åka runt och kolla tjurfäktningar hela sommaren för att sedan i september fortsätta till Indien.
Klockan fem på morgonen startade vi från Vasastan i Stockholm, ganska tungt lastade, vi två på Lambrettan med varsin stor mjuk läderväska bakom oss. I början körde jag men så småningom bytte vi och jag satt bakom Janne, alltid med en viss osäkerhet, jag tyckte inte han körde lika bra som jag. Han hade kanske inte riktigt det där bollsinnet som hänger ihop med en del fysiska aktiviteter. Klockan var nog runt sju på morgonen när vi tänkte passera Linköping och Janne inte lyckades svänga tillräckligt i en rondell utan vi vurpade rejält när vi körde mot en trottoarkant i utkanten av Linköping. Ambulans. Janne hade fått en smäll mot sin röda störtkruka, jag hade lite ont i ett knä men av någon anledning hamnade jag på båren och han satt i ambulansen. Han fick stanna över natten och jag fick ta in på ett hotell i närheten av sjukhuset. En dag försenade redan i Linköping.
Sedan malde vi på genom Sverige, Danmark, Tyskland och genom Centralmassivet i Frankrike, trevligt och relativt händelselöst men med den där trevliga Kerouacska On-the Road-känslan. Vurpa två skedde inte förrän vi kommit in i Spanien och lyckliga över detta satt och sjöng för full hals (förmodligen Valencia med den plumpa svenska text han var så förtjust i) när så Janne denna gång undvek att följa en vänsterkurva med grusunderlag och vi hamnade i backen men utan större personskador. Luttrade gick vi in på närmsta bar och klämde varsin Fundador innan vi fortsatte till Barcelona.
Under några dagar på en liten pension i Barrio Chino hängde vi i våra kvarter runt Ramblan, i Barrio Gothico och Plaza Real tillsammans med kompisar från Stockholm som också skulle till Ferian i Pamplona. Vi finkammade apoteken i jakt på centralstimulerande preparat, betafenylisopropat skulle det nog stå på innehållsförteckningen vill jag minnas. Bustaid, Centramina och Preludin var produkterna vi sökte och fann för att sedan sitta hela natten och utreda tillvarons mysterier på en parkbänk på Ramblan och barerna runt omkring med alla sina fascinerande professionella skönheter. Underbara sniglar i en tjock sås på favoritrestaurangen i kvarteret bortom El Caracoles kändisrestaurang med kycklinggrillen i gathörnet. I övrigt blev vi förtjusta i de enkla menyerna på de små restaurangerna här och där och vanan med olja och vinäger till salladen. De enda utflykterna från dessa kvarter var till tjurfäktningsarenan och stranden vid Barceloneta. Den sjunde juli närmade sig och det var dags att att åka till Pamplona. Den sista kvällen urartade lite lätt när vi i vårt fyrbäddsrum hade cava-krig, rummet blev ganska solkigt, men de snälla svenskarna hade samlat ihop en rejäl summa till dem som skulle städa så samvetet var lugnt. Det var bara det att när vi satt på Lambrettan halvvägs till Pamplona, jag och Janne, så säger jag som inte varit med vid själva insamlingen och som hade tagit en sista torskrunda för att se om vi glömt nåt: ”Jo, det var någon som hade glömt en massa pengar på rummet, jag har dem här, vems är de?”
I Pamplona hyrde vi in oss hos olika familjer under ferian och träffades och hade picknick, drack vin och snackade vid en vedstapel tidig eftermiddag innan fäktningarna. Vid ett tillfälle hade Ordonez varit så missnöjd med tjuren han fått att han köpte en egen och bjöd åskådarna på, det var dock inte då vi var där. På kvällarna hängde vi på barer och där skapade jag drinken Sueco Especial som bestod av vit rom och spansk puckomotsvarighet. Efter den succén kom jag på den dubbelt så starka Doble Sueco Especial som också var god men därefter drabbades jag av övermod och skapade även Quadruple Sueco Especial. Den medförde ett gravt illamående som olyckligtvis kom över mig just som jag försökte ta mig igenom värdfamiljens hall till mitt sovrum. När jag försökte torka bort uppkastet från tapeten löstes mönstret tyvärr upp och bildade en stor och mycket osmaklig blaffa istället för de vackra rosorna.
El Cordobez hade just blivit den första popstjärnetjurfäktaren men vi som var angelägna om att vara förståsigpåare hyste ett lätt förakt för honom och älskade El Viti, Diego Puerta, Paco Camino och Ordonez. I den lättare genren gillade jag ändå Miguelin, en av dem som satte sina banderillos själv, som var rätt publikfriande med sin parad-move El Telefono där han satte armbågen i den trötte tjurens panna och svarade i telefon.
Den tredje och sista omkullkörningen skedde utanför Murcia och då var det jag som körde. I en lång utförslöpa vid infarten till en mindre by välte plötsligt Lambrettan och vi kanade i hög fart nerför backen. Jag kommer ihåg hur jag i farten lyfte handen för att friktionen brände mig. Det var en stor oljefläck som orsakade omkullkörningen. I en stol på första parkett vid vägen satt en gammal gumma som skrockande sa: ”Ni är de tredje som kör omkull här idag.”
Vi lämnade våra kompisar i Cullera, utanför Valencia, för att åka till Marocko på scootern. På vägen mot Fez en knallhet dag stannade vi trötta och törstiga vid en brunn och lyckades dela en hel hink vatten, dvs 10-15 liter. På ett torg precis utanför Medinan i Fez var det varje eftermiddag uppträdanden och där hörde vi bland annat en fantastisk grupp med två neyspelare och två bendirer, ramtrummor med sejare. Chefsflöjtisten såg ut som en uggla i en grön djelaba och en tofs på ett annars rakat huvud. Det luftiga neysoundet och bendirernas låga och sejar-skorrande ljud är bland det mest intagande jag upplevt. Den äldsta trumslagaren spelade väldigt lugnt men någon gång då och då vände sig neyspelaren till honom och sa något som jag tolkade som ”jamen kom loss lite nu” och då smällde det till och han spelade explosiva och helhäftiga variationer i tjugo sekunder eller så och var sen tillbaka till sitt tillbakalutade spel. Man satt och väntade på dessa lyckliga tillfällen. En eftermiddag gästades gruppen av en sliten gubbe som dansande gång på gång högg sig i huvudet med en kniv så att blodet rann. Han botade sjuka och bland annat en mamma lät honom gnida in ögonen på sin blinda gosse med en blandning av saliv och blod från hjässan och gav honom sedan en slant. Man önskar att det skulle fungera men det är väl kanske frågan om. Ett antal år senare var jag i Fez vid nyår och då det var kallt förekom inget musicerande på torget men jag hade med mig några foton som jag tagit av musikerna och lyckades fråga mig fram långt in i Medinan till flöjtistens hus. Det kändes bra att kunna lämna honom förstoringarna jag hade med från det förra besöket.
Två kompisar, Claesse och Tompa, hade åkt andra vägen runt medelhavet, bland annat letat efter Aguéli-bilder i Tunisien (?) och i Medinan i Fez hände det otroliga att när jag gick i en av de större gränderna på väg in i de djupare delarna kommer Claesse gående mot mig. Jag försökte göra det otroligt coola, att sträcka upp handen till hälsning och mötas för att utan ett ord försvinna åt varsitt håll. Men det gick ju inte att hålla sig.
Det var så underbart att sitta vid ett bord på ett enkelt kafé i Medinan och dricka mint-thé ur ett glas, röka en cigarett och kolla folklivet. Samt kommunicera med de trevliga människorna. Det hände att man blev bjuden på kif, gräs alltså, som röktes ur ett litet lerhuvud på ett långt trämunstycke. Innan vi lämnade Fez ville vi köpa med oss ett rejält lass kif för att smuggla in till Spanien och röka med våra kompisar i Cullera. Vi kommer överens med en kille om att köpa ett antal strutar med orensat röka, dvs kvistar med blad. Denna kille var den enda paranoide Marockan jag stötte på. Först var han väldigt hemlighetsfull och vi bytte fik flera gånger medan vi diskuterade och han försvann då och då för att fixa med det hela. När han så småningom sa att allt var klart gick vi kors och tvärs bland alla gränder, hela tiden stannade han runt hörn och i portar för att se att vi inte var förföljda. Jag märkte att vi passerade samma ställen flera gånger, tittade in i olika serveringar och butiker där han växlade några ord med någon och så fortsatte vi på vår evighetsfärd. Jag började vänta mig att han skulle blåsa mig, jag menar, folk satt och rökte gräs helt öppet både här och där och ingen annan verkade någonsin orolig. Nåväl, så småningom sa han till mig att vänta i en otroligt smal gränd och försvann med mina pengar men var straxt tillbaka och under jackan hade han ett försvarligt antal pappersstrutar som innehöll det de skulle. Han försvann från platsen som en oljad blixt så snart jag tagit emot partiet; jag gick åt andra hållet och rundade ett hörn i gränden och springer in i en polis som tittade på allt mitt röka, log vänligt, gjorde honnör och gick därifrån. Så nog var snubben nojig i onödan.
Ceuta och Melilla är två spanska enklaver i Nordafrika, dvs två städer som Spanien tyckt sig ha rätt att behålla som spansk mark. Innan vi passerade den spanska tullen in till Ceuta rensade vi allt vårt gräs och slängde alla kvistar så att det blott återstod fint smulad marijuana i ett paket stort som en pocketbok. Vi avsåg att ta inrikesbåten till fastlandet i Spanien med vår last av gräs och tyckte att det bästa gömstället var i Lambrettans lilla verktygsutrymme på framsidan där man satt. Om man skulle be att få titta där så hade vi gömt nyckeln och tänkt säga att det aldrig gått att öppna. Listigt värre.
Nå, vi passerade tullen utan problem, det finns ju liksom inte mycket att leta i på en scooter. Säkra på att vara i Spanien tog vi fram vårt paket och smakade väl något på innehållet innan det nonchalant lades inne i en blå tröja i en korg på styrstången. Och så tog vi färjan till Algeciras eller om det var till Malaga. När vi kör av färjan upptäcker vi till vår fasa att det är en tull även här! Och vi som trodde oss redan vara inne i Spanien, förbi alla nyfikna tulltjänstemän. Till saken hör att straffet för narkotikainnehav i Spanien vid den här tiden ryktades vara minst sex års fängelse, och fängelserna skulle vara så fruktansvärda att man kom ut som en fullfjädrad flamencosångare eller inte alls. Janne blev så skraj att han skakade och vi fann det bäst att han gick för sig medan jag tog hand om den narkotikabestyckade scootern. Jag körde fram till ett litet tullhus och parkerade bland bilarna utanför, tog min stora läderväska in till en tullare i huset där alla passagerare utan fordon granskades. Tulltjänstemannen gick igenom allt innehåll i hela väskan och lyfte bland annat ur de karaktäristiska kifpiporna, tittade skeptiskt på mig som sa ”souvenir” och satte efter viss tvekan ett kritkors på väskorna. Granskad och okejad. Janne gick vidare bland passagerarna utan fordon och ut i den spanska friheten medan jag återvände till scootern. Där stod olika tullare och grävde i bilar när jag kom fram till Lambrettan. Jag höll upp och visade min väska med krysset på och fick klartecken av fordonsgranskarna att köra ut genom grindarna. Etthundra meter bort längs vägen plockade jag upp Janne. Vi kom undan med blotta förskräckelsen och kunde åka vidare till våra kompisar i Cullera.
Och minnets bräcklighet? Mer än fyrtio år senare träffades några av oss som varit i Spanien den sommaren, vi träffades på Tennstopet på Dalagatan, krogen som hetat Runan när jag var liten. Vi kom att prata om den tiden och när jag återberättat vårt tulläventyr säger Janne: ”Men det var ju Du som gick igenom tullen och jag som körde Lambrettan!” Hur vi sedan än ältade storyn var det omöjligt att få honom att ändra sig, jag förblev och är än, helt övertygad om att min version är den sanna, bilderna i mitt huvud är så verkliga och detaljerade, de kan inte vara falska. Men – Janne är precis lika övertygad om att hans minne är det äkta.
Vi hade kompisar också hos Fritidsresor i Sitges utanför Barcelona så vi lämnade Lambrettan hos våra kompisar där och tog en turkisk passagerarbåt till Istanbul via Genoa, Samos, Alexandria, Haifa och Izmir. Det tog 10 dagar och var avspänt, jag flirtade trots språksvårigheter med en fransysk flicka men satt mest i en däckstol och läste. Vår avsikt var att fortsätta till Indien men Janne ville åka hem och min lust att fortsätta långt bort själv efter tre-fyra månaders resa var inte tillräckligt stor så vi tog tåget hem efter en vecka i Istanbul. Tyvärr blev jag tvungen att slänga ut Gilla som jag lånat ut lägenheten till men jag fick samla lust till året därpå och då kom jag iväg till Indien.